sturmerfoul

Det är ingen hemlighet att undertecknad gillar damhandboll. Jag vet också att handboll i mångt och mycket fortfarande är en grabbig sport, så jag blir inte förvånad att det kommer en och annan kommentar i Axnérs blogg som kritiserar damhandboll. Vissa inlägg tenderar dessutom att vara rätt sexistiska.

Inom i princip alla idrottsgrenar presterar män bättre. Det är inget konstigt. Men det betyder inte att all manlig idrott är bättre eller mer sevärd. Och det tycker inte ens de män som ser ner på damidrott. För viss damidrott verkar faktiskt accepterad av allmänheten. Ingen kritiserar friidrottstjejer som Kallur och Klüft eller skidåkare som Anja och Kalla, även om de inte kan hoppa lika högt eller springa eller åka skidor lika snabbt. Det verkar som om tjejer i individuella grenar har det lättare att bli accepterade av män än de tjejer som spelar i lag.

För mig gäller det att se prestationen i rätt sammanhang och det gäller att observera de plusvärden som finns i damidrott. Det är alltså rätt meningslöst att jämföra med manlig idrott. Jag ser en hel del damhandboll från danska ligan och uppskattar den typen av handboll. Det blir mer ett mer kollektivt spel med passningar och färre prestationer som bygger på fysik och råstyrka. Det går alldeles utmärkt att se damhandboll med behållning. Och handen på hjärtat, manlig handboll kan bli rätt enahanda om det bara handlar om individuella prestationer, hårt spel och anfall som tar mindre än 30 sekunder. Men det är väl lika bra att jag erkänner att om jag måste välja mellan en dam- eller herrmatch så väljer jag en herrmatch. Och jag bloggar mest om herrhandboll.

Men jag tycker också att det blir fel om man inte kan kritisera damhandboll, utan att uppfattas som en sexistisk bakåtsträvare. För det finns en hel del brister att lyfta fram i damlandslaget. 

Så hur har vi det nu med våra damer. Det är starkt att de närmat sig världseliten och att de kvalificerar sig för det ena mästerskapet efter det andra. Vi har bara sett början på utvecklingen. Jag kan tänka mig att damerna mycket väl tar en medalj inom inte alltför många år. Men det är fortfarande en bit kvar. Årets turnering börjar bli en besvikelsen.

Ahlm, Helgesson, Boson och Torstensson spelar sämre än förväntat. Och när den hittills bästa spelaren Gabriella Kain gör en usel match mot Tyskland, då håller det inte. Kan någon förklara för mig varför Kain fick så mycket speltid? Men jag tycker också att det var en del oflyt. Hur många träträffar var det inte under matchen? Och en sån stormatch som den tyska målvakten gjorde lär hon inte göra fler gånger i turneringen.

Det som stör mig mest är alla märkliga beslut som tjejerna tar. Det känns faktiskt som om många spelare stänger av hjärnan under matcherna. Jag förstår inte vad det kan bero på.

Jag är tveksam till att tränarduon är den optimala kombinationen. Det känns som slöseri att ha två analytiker som ledare. Jag saknar en som kan motivera och elda på. Bytet mellan Schefvert och Bagarn tror jag inte var så lyckat. Bagarn är antagligen mycket kunnig men som tränare så är han tveksam. Han lyckades inte i Ikast/Bording och inte i Lugi. Tjejerna verkar sämre tränade rent fysiskt nu än i OS. Kanske också ett resultat av Bagarn i landslaget och Sävehof. Under hans tid i Lugi så tränade herrarna alldeles för lite fys. Och jag tycker att också att tränarduon satsat för mycket på försvarshandboll. Det är dags att börja utveckla anfallsspelet.

Nu möter man Danmark i morgon. Rent realistiskt blir det ingen vinst för Sverige då heller. Och chanserna till slutrundan försvann nog i förlusten mot Frankrike. Lite surt för det var verkligen en match som tjejerna borde ha vunnit.