Svenskar i förskingringen
Det är lätt att bli imponerad och stolt av hur bra det går för våra handbollsspelare och tränare utomlands.
Man kan spekulera i vad det är som gör att vi lyckas med handboll. Är det för att vi är skickliga när det gäller att utbilda spelare och ledare? Eller är det något i vårt kynne som gör att vi lyckas i en sport som trots allt i rätt stor del handlar om ett kollektivt samarbete? Antagligen är det en kombination av detta.
För att nämna några tränare så ser det just nu ut som att herrfinalen i Danmark kommer stå mellan Magnus Anderssons FCK och Ulf Schefverts GOG. Och i damfinalen står Björn Blomquists Aalborg mot fd Tomas Rydes Viborg.
Och Carlén/Vranjes verkar mot alla odds lyckas i Flensburg.
Kim Andersson är mer tongivande i Kiel än vad vi ibland verkar fatta. Det har gått lite knackigare för Kiel efter Kims skada. Martin Boquist, Jonas Larholm, Lukas Karlsson och Fredrik Petersen dominerar i den danska ligan. Unge Carlén har verkligen slagit igenom i Flensburg i år.
Överlag så gör svenska spelare sällan bort sig när de kommer till en utländsk klubb. Det känns som om de lätt blir pålitliga stöttepelare.
Undrar hur många proffs vi har utomlands just nu? Det måste vara många. Frågan är hur många som kommer tillbaka nu när det börjar bli ekonomiska problem för klubbarna utomlands.
För det är ju avigsidan med framgångarna utomlands att vår egen liga blir sämre, så några hemvändare hade bara varit kul. Men å andra sidan verkar det gynna talangutvecklingen att stjärnorna försvinner. Elitserien blir en bra skola innan man tar steget ut i proffslivet. Det är nog tur att vi inte importerar utländska spelare i lika stor utsträckning som ishockeyn gjort. Den importen har gjort att hockeyn fått allt svårare att få fram nya talanger.
