Blått och rött
Här är vi inne på ett av handbollens problem. Många som är aktiva inom handboll, det kan vara som tränare, ledare, kanslipersonal mm, har en märklig övertro på sin egen förmåga. Jag tror aldrig att jag har mött så många människor som är så tvärsäkra, stöddiga och oflexibla som inom handbollen. Man tror sig vara expert på det mesta i livet. Det hade kanske varit ok om självförtroendet också samtidigt var kopplat till förmåga och kompetens, men så är det inte alltid. I klubbarna saknar man ofta kunskap om mycket som inte rör själva handbollsplanen. Det är en märklig paradox. Så som det gick till i Pelle Källs fall ska det naturligtvis inte kunna gå till. Axnér undrar om det hade funkat likadant på deras jobb. Antagligen inte och i många fall hade de inte haft möjligheten heller. Många ledande personer inom handbollen har inte samma ledande position inom det civila.
Något om Guif. Jag är fortfarande imponerad av det röda havet. Det är häftigt att se alla dessa röda tröjor i publiken. Och i sina bästa stunder är det också ett bra tryck i hallen. Men inte hela tiden. Det finns många tysta ögonblick under en match. Så fortfarande är det lite gammaldags läktarkultur som gäller. Man hejar när det går bra, men är tysta annars. Men man kan undra hur många mål som publiken i Eskilstuna ger sitt lag. När det flyter på så märker man att laget lyfter av publikstödet. Guifs spel bygger mycket på tajming och energi. För det krävs det självförtroende som publiken ger. Dessutom påverkar publiken även domarna. Ingen kan ju säga att Drott fick några fördelar från domarna igår. Avbytarbänken verkar helt säker på att Sävehof slår Guif i semifinal eller final. Jag är inte lika säker. Guif spelar fortfarande bra, medan Sävehof känns lite på nedgång. Och en publikmatch lär Guif vinna. Jag blir i alla fall inte förvånad om Guif går hem med SM-guldet.
Undrar om Ystad vinner ikväll eller om berg-och-dalbanan fortsätter.
Framför allt lugnar det ner sig i E:a sporthall när Guif anfaller, och det där är något fansen får jobba på. Å andra sidan tycker jag det här gäller alla svenska handbollsarenor, så förebilderna får man väl leta efter i utlandet. Vad gäller publikens betydelse påpekade t.ex. "Tubbi" i måndags och Patrik Fahlgren i förra årets semi hur svårt det är att möta Röda Havet. Trycket är resor värre än vad det låter som i TV, beroende bl.a. på akustiken i hallen samt tv-kommentatorernas placering. Tubbi t.ex. konstaterade ju att det ofta var svårt att få ut budskap till spelarna.
Hörru du! Mr. Axner vänder kappan efter vinden och enligt dom ryktena jag har hört så var inte ens Axner på plats när man kallade in Pelle PÅ KANSLIET för att meddela sitt beslut!
Även om man skriver en blogg så är det inte fel med lite källgranskning.
Att det är tyst i hallen när GUIF anfaller är ett medvetet val av publiken. Hemmalaget får lugn och ro i anfallet och bortalaget somnar in i försvarspelet. Du som skrivit blogginlägget har förmodligen inte upplevt någon GUIF-match i Sporthallen. Hade du det skulle du förstå detta bättre.
Publiken i E-tuna har alltid agerat så här så länge jag kan minnas, och jag har sett handboll på plats sedan slutet av 60-talet.
