sturmerfoul

Dagens SM-finaler handlade en hel del om självförtroende och om att våga vinna eller rättare sagt inte vara rädd för att misslyckas. Först damernas final där Skövdes spelare inte vågade gå på avslut och istället konsekvent passade bollen vidare. Och vågar man inte förlora så blir det tyvärr ofta att man förlorar. Det kan inte vara en slump att Skövde förlorat flera SM-finaler de senaste åren. Skövde kunde fått storstryk om det inte var för att Sävehof också missade allt för många lägen. Damfinalen var en besvikelse. Båda lagen spelade sämre än vad de gjorde i semifinalerna och Sävehof vann trots allt rättvist. Bäste spelare var Grubbström i Sävehofs mål. Men det var ett mysterium att Skövdespelarna hela tiden envisades med skjuta i semaforhöjd i sina frilägen. Kan inte hjälpa det. Jag såg lite av damernas CL-final och det går inte att blunda för hur dåligt tränade de svenska damerna verkar vara. Vilken skillnad det är i fysiken. De svenska tjejerna kändes överviktiga, osmidiga och utan spänst i jämförelse. 

Och sedan herrfinalen. När Drott ledde med fyra bollar när det var fyra och en halv minut kvar att spela så trodde jag på en överraskande vinst för Halmstadborna. Framförallt när Sävehofarna samtidigt slutade spela som ett lag och bara försökte avgöra individuellt. Men jag vet inte hur många matcher jag sett Sävehof komma tillbaka i slutet av matcherna. Det handlar om en vinnarkultur där man aldrig ger upp. Det är verkligen imponerande. De sista minuterna av matchen där domarna slutade döma så utnyttjade Sävehofarna situationen medan Drottspelarna tappade fokus och istället började klaga på domarna. Och det räckte för att Sävehof skulle komma tillbaka i matchen. Så kombinationen av vinnarkultur och rutin fällde avgörandet. Men antagligen kommer Drott att få fler chanser i framtiden. Vi har bara sett början av Sivertssons arbete. Nielsen i Drott tyckte jag var bäste spelare, men det räckte ju inte hela vägen. Även här kunde jag inte låta bli att jämföra med matchen mellan FCK och AaB, som AaB överraskande vann. Det är bara att inse att den svenska ligan ligger en bra bit efter den danska.

Var det handbollsfest idag? Nja, inte precis. Det fanns alldeles för många tomma platser i arenan. Det kanske var alla Ystadbor som stannade hemma. Och inte fungerade arrangemanget helt utan problem. Klockan slutade fungera på jumbotronen i första halvlek, golvet gick sönder, maten tog slut i kioskerna, det blev flera längre pauser både före och under match. Jag hoppas det fungerar bättre under VM.

Och mitt tips före matchen blev som vanligt inte helt rätt. Herrarna gissade jag rätt på men missade damvinnaren. Så har det varit hela säsongen.

Nu är alltså säsongen slut. Den har varit mer överraskande och jämnare än vad vi kanske hade trott i förväg. Det bådar gott för framtiden. Jag ser fram emot nästa säsong där dessutom ett antal svenskar återvänder hem från utlandet. Det kan bli riktigt roligt.

Och fortsätter dessutom den ökade exponeringen i media så kan det bli ett lyft för svensk handboll. Och så får vi inte glömma bort VM för herrarna på hemmaplan, som också borde öka intresset för handboll hos allmänheten.