Klack eller inte klack
En minidebatt dök helt plötsligt upp i den här bloggen. Gjorde Lugis klack sig skyldiga till ett övertramp eller ej igår? Och signaturen Martin fick uppleva att vissa i klacken inte gillar att bli kritiserade. Och jag har ju också fått ta emot en del kritik från klacken och bl a blivit utskälld i ett antal mail. Men man ska inte dra alla över en kam. Det finns de i klacken som också klarar av att föra en konstruktiv diskussion. Men det är synd att klacken är så jäkla känslig för kritik. Ibland känns det som om alla som inte tillhör klacken är fiender. Och det var korkat gjort om någon i klacken igår kallade en Lugiledare för gubbjävel.
Men den intressanta frågan är klackens vara eller inte vara. För egen del är svaret givet. Klacken behövs verkligen. Det är betydligt roligare att gå på match när klacken är på plats och gör sitt jobb. Och man får antagligen acceptera ett och annat övertramp. Och jag vill också försvara klacken. Man kan inte vara hur mesig som helst i en klack och då är det inte så konstigt att man ibland går för långt. Och samtidigt är vad som är att gå för långt något som beror på tillfället och hur olika känsliga personer är. Ett exempel. Någon slängde in en rosa gris i tyg till Oscar Jensen i Malmö Arena. Alla hade kanske inte gillat detta, men Oscar skrattade själv.
För min del hoppas jag att klacken växer mer och mer. Och att man alltid är på plats. Och att man blir ännu skickligare på att heja. Och att man slipar bort dumheterna. Jag tycker fortarande att det är smartare att stötta sitt lag än att förolämpa motståndarna.
För några år sedan satt jag i Scandinavium under sm-finalen, med tillresta (fotbolls?)supportrar från Bajen fans i ryggen. Och de skanderade stundtals saker som rentav skulle ha fått de värsta Lugi- (eller Sävehov-)supportrarna att rodna. Dagen efter skrev alla tidningarna om den fantastiska stämningen och att det alltid borde vara så här på handbollsmatcher.
Och någonstans däremellan ligger väl sanningen.
Ingen vill ha in fotbollens stundtals hjärndöda läktarkultur i hallarna - och ingen försvarar väl de (fåtaliga) övertramp som handbollssupportrar gör sig skyldiga till.
Samtidigt ska man kanske inte sätta en ära i att vara så civiliserad som möjligt. Handbollen behöver liv och känslor på läktarna. Det behöver givetvis kontrolleras i någon mån, Men ibland har jag en känsla av att det finns människor som föredrar tysta läktare framför ett och annat förfluget skitord från publiken. Men det sistnämnda kanske man kan leva med om man i gengäld får en roligare inramning till matcherna.
Innerst inne så är trots allt inte handbollssupportrar - även de som ibland gapar lite väl mycket - normalt några die-hard huliganer, utan för det mesta ganska trygga killar och tjejer, som ofta själva är engagerade i sporten.
Det är i alla fall min erfarenhet.
Bra skrivet fp !!! Och väldigt bra blogg.
tackar för din creed, bra blogg och kul att man får bra kritik ngn gång