sturmerfoul

I Sydsvenskan i går så fanns en artikel om Lugis ledartrojka (Zanotti, Axnér och Lundbäck). Jag brukar som bekant regelbundet kritisera Lugis marknadsförningsförmåga, men i valet av dessa ledare så har man lyckats skapa ett intresse från media. På ett bräde så fick man in tre av handbolls-Sveriges största profiler och favoriter i media. Det skapar naturligtvis intresse. Men det återstår att se om det också sportsligt blir till en succé.

Starkt förresten av Axnér och Lundbäck att samarbeta efter förra årets sammandrabbning i debatten på HEH, som jag tyckte att Axnér vann klart. Imponerande av de båda att kunna skilja på sak och person.

Men det fanns tre saker i artikeln som jag reagerade på.

Zanotti tror att det är många som njuter av att det går dåligt för Lugi. Men så är det naturligtvis inte. De som kritiserar eller blir oroliga när det går dåligt drivs troligen mest av omsorg om Lugi. Man älskar Lugi och vill bara att det ska gå så bra som möjligt. Men efter flera magra år på rad så börjar troligen tålamodet och hoppet naggas i kanten. Frustrationen börjar ge sig till känna. Men någon njutning är det verkligen inte.

Axnér från sin sida tycker att målsättningar är förlegat och något som journalister hittar på. Det förstår jag inte alls. Utan målsättning lär man inte heller nå någonstans. Elitverksamhet kräver både målsättningar och styrning. Men nu tror jag inte att Lugis tränare inte har satt upp några mål. Axnér var antagligen ute för att provocera journalisterna.

Den röda tråden i artikeln är vad tränarna vill uppnå. Man kan säga att det handlar om ett experiment. Och det lockar mig eftersom det alltid är intressant att följa nya idéer men jag blir också orolig (utan att för den skull njuta), eftersom experiment faktiskt också kan misslyckas. Det är själva grunden i ett experiment att man inte på förhand vet utfallet.

De ser uppdraget i Lugi som en chans att förverkliga en idé som de tydligen inte tidigare kunnat eller fått lov att förverkliga. Man ska bygga något som ska vara länge, som bygger på att varje spelare ska veta sin uppgift, att man inte ska gömma sig bakom någon annan, man ska helt enkelt göra sitt jobb som spelare. Det handlar om individuellt baserat spel som bygger på temposkiften istället för intränade system. Jag förstår att chansen att genomdriva sin idé fullt ut lockar som ledare. Och det är ur ett handbollsperspektiv intressant att de ges chansen i Lugi. Det kan ju vara så att man är helt rätt ute och att Lugi kommer att lyfta någon gång i framtiden. Det är också modigt av Lugi att ta det här steget eftersom det på kort sikt kan innebära att det går dåligt. Men ofta får man ju tyvärr inte ett sådant förtroende från klubbarnas ledning, de vill ofta ha alltför kortsiktiga framgångar. Och det lär väl även bli så i Lugi. Lugi kommer inte att vänta hur länge som helst på att det nya ska slå igenom. Frågan är hur länge Lugi vill vänta. Vad händer om det blir ett missat slutspel även i år? En känsla jag får efter att ha läst artikeln är att ledartrojkan mer triggas av sin egen utveckling än av att nå framgångar med laget. Hoppas verkligen inte det är så. I så fall kan man säga att Lugi blivit förda bakom ljuset.

Nu något helt annat. H43 har ju överraskat de flesta. Det ska bli intressant att se hur de hanterar Aranäs borta.

Nästa omgångs mest intressanta match är annars Hammarby mot Lindesberg. Ett tidigt bottenmöte. Vilket av lagen är starkast? Vilket kommer att få det svårast i serien? Hammarby kan mycket väl åka ur i år. Och det känns ju inte så bra för handbollen som helhet.