Lång väg till guld
Lugis damer vann som vanligt derbyt mot H43, men det var ingen promenad i parken. Det var jämnt i 45-50 minuter, men sen verkade orken tryta i det blå laget och Lugi ryckte loss i slutet. Ja, punktmarkeringen på planens klart bästa spelare Vanessa Tellenmark var naturligtvis också matchavgörande.
Men med tanke på Lugis bredare trupp och fler toppspelare jämfört med H43 så är det ytterst märkligt att det blev så jämnt. Det är bara att konstatera att Kent Engdahls verkningsgrad som tränare är betydligt större än Dragan Brljevic. Där Kent får ut max av sin trupp så återstår det mycket att plocka ut från Lugis. Ett ett eventuellt guld för Real Lugi känns mycket avlägset. En rätt tydlig skillnad mellan lagen var stämningen. H43 är ett kollektiv som åtminstone till det yttre verkar harmoniskt, men i Lugi verkar inte alla inte prata med varandra och i går så såg man dessutom flera spelare skälla på varandra under matchen. Hur individuell handboll än har blivit så måste det ändå finnas en känsla för gruppen och laget bland spelarna.
I förra inlägget så var jag nyfiken på Vanessa Tellenmark och hon gjorde mig inte besviken. Ett tag verkade hon kunna göra mål när hon kände för det. Det blev elva mål och då var hon ändå punktmarkerad stora delar av matchen. Nog fasen bör hon få chansen att visa upp sig i blågult, men det är långt upp till väst-Sverige. Frågan är dock hur länge hon vill stanna i H43? Någon gång måste hon nog lämna för att fortsätta sin utveckling.
En som tyvärr gör mig besviken numera är Maria Adler i Lugi. Hon har helt klart stannat upp i sin utveckling. Inte ett enda skott från nio meter igår. Det blev visserligen till fem mål igår, men hon borde kunna dominera ännu mer.
Natalie Hagman gjorde sitt jobb, men inte mycket mer. Priset som matchens lirare känns inte rätt. Och Sabina Jacobsen var inte heller särskilt lyckad. Hon sprang omkring och tillrättavisade sina medspelare, men kändes själv lite väl bekväm och ofokuserad.
Och jag måste säga något om en annan favorit. Emma Friberg i H43: s mål. Vilken smart och härlig fighter! Jag är verkligen imponerad av hennes förmåga att läsa skyttarna och stå rätt i mål.
Till sist kan jag bara konstatera att domarparet Fredrik Johansson och Johan Sonesson hade en alldeles för låg bedömningsnivå. Det händer alldeles för ofta att domare inte tillåter damhandboll att vara särskilt fysisk. Det kan inte gynna damhandbollen att man har en annan bedömningsnivå än för herrarna. Det ser fånigt ut när damspelare blir utvisade för något som inte ens hade lett till ett frikast i en herrmatch.
Men med tanke på Lugis bredare trupp och fler toppspelare jämfört med H43 så är det ytterst märkligt att det blev så jämnt. Det är bara att konstatera att Kent Engdahls verkningsgrad som tränare är betydligt större än Dragan Brljevic. Där Kent får ut max av sin trupp så återstår det mycket att plocka ut från Lugis. Ett ett eventuellt guld för Real Lugi känns mycket avlägset. En rätt tydlig skillnad mellan lagen var stämningen. H43 är ett kollektiv som åtminstone till det yttre verkar harmoniskt, men i Lugi verkar inte alla inte prata med varandra och i går så såg man dessutom flera spelare skälla på varandra under matchen. Hur individuell handboll än har blivit så måste det ändå finnas en känsla för gruppen och laget bland spelarna.
I förra inlägget så var jag nyfiken på Vanessa Tellenmark och hon gjorde mig inte besviken. Ett tag verkade hon kunna göra mål när hon kände för det. Det blev elva mål och då var hon ändå punktmarkerad stora delar av matchen. Nog fasen bör hon få chansen att visa upp sig i blågult, men det är långt upp till väst-Sverige. Frågan är dock hur länge hon vill stanna i H43? Någon gång måste hon nog lämna för att fortsätta sin utveckling.
En som tyvärr gör mig besviken numera är Maria Adler i Lugi. Hon har helt klart stannat upp i sin utveckling. Inte ett enda skott från nio meter igår. Det blev visserligen till fem mål igår, men hon borde kunna dominera ännu mer.
Natalie Hagman gjorde sitt jobb, men inte mycket mer. Priset som matchens lirare känns inte rätt. Och Sabina Jacobsen var inte heller särskilt lyckad. Hon sprang omkring och tillrättavisade sina medspelare, men kändes själv lite väl bekväm och ofokuserad.
Och jag måste säga något om en annan favorit. Emma Friberg i H43: s mål. Vilken smart och härlig fighter! Jag är verkligen imponerad av hennes förmåga att läsa skyttarna och stå rätt i mål.
Till sist kan jag bara konstatera att domarparet Fredrik Johansson och Johan Sonesson hade en alldeles för låg bedömningsnivå. Det händer alldeles för ofta att domare inte tillåter damhandboll att vara särskilt fysisk. Det kan inte gynna damhandbollen att man har en annan bedömningsnivå än för herrarna. Det ser fånigt ut när damspelare blir utvisade för något som inte ens hade lett till ett frikast i en herrmatch.
Kommentarer
Trackback
