Upp till bevis
Idag så gäller det. Det svenska damlandslaget i Brasilien har hamnat i ett tufft läge efter de dubbla uddamålsförlusterna. Nu krävs vinst mot Frankrike och Ryssland för att det ska bli chans på medalj. Det känns övermäktigt. Flera experter har taxerat de svenska chanserna för vinst mot Frankrike till 10-20 %, hur man nu har gjort de beräkningarna. Jag tror att de svenska chanserna är större än så. Frankrike går naturligtvis att slå. Kan Brasilien så kan väl vi. Det lär bli en rejäl försvarsbatalj idag, men det kan mycket väl bli en vinst.
Men att läget har blivit så här tufft känns ändå lite onödigt. Med Per Johanssons ord ringande i öronen: "jag tror på den här truppen", så undrar jag om han inte har förlorat på eget grepp. Försvarsspelet har fungerat alldeles utmärkt, men anfallsspelet har däremot klara brister. Och med tanke på att landslagsledningen hellre har tagit med arbetshästar än lirare som kan göra mål, så är det kanske inte så konstigt att anfallsspelet haltar. Isabella Gulldén är bra men inte riktigt i toppform, visserligen har Johanna Ahlm gjort ett bra VM, men jag saknar ändå Angelica Wallén. Och det verkar inte bli så många mål från högerkanten när motståndet skärps, precis som jag misstänkte före VM. Mot Kroatien och Danmark har det bara blivit till sammanlagt tre kassar.
Och jag är lite trött på att höra de svenska kommentatorerna i tv höja Torstensson och Wiel Fridén till skyarna och kalla dem världsklasspelare. Det är de verkligen inte. För att vara en världsklasspelare så krävs en betydligt högre lägstanivå. Man kan inte varva bra matcher med rena plattmatcher. Båda spelarna har för stora brister, Torstensson när det gäller psyket och Wiel Fridén när det gäller teknik. Men vi får hoppas att de och resten av laget höjer sig ikväll. Det lär behövas för att besegra Frankrike.
