Premiär
Så var det dags för Uffe Mohlin Fagerströms premiär som bloggare i Skånskan. Jag tänker inte recensera premiärinlägget utan Uffe får först visa vad han går för som bloggare. Men det blir tufft att gå i Axnérs fotspår. Även om han säger att han kommer att ha en annan profil och att man inte ska jämföra honom med Axnér så är det just det som man kommer att göra. Det blir svårt att nå samma mediala uppmärksamhet och risken är betydande att Skånskan tappar ett stort antal bloggläsare. Större delen av blogginlägget behandlade sådant som jag behandlat i denna. Och hur spännande är det?
Men jag vill kommentera något som han nämner i Skånskans intervju av honom. Uffe säger:
– Jag är ganska förtjust i gammal öststatshandboll. Och jag gillar individuellt skolade spelare. Lag som anfaller allt för kollektivt kan ett bra försvar stoppa, då gäller det att man har bra individuella spelare som kan göra sin gubbe. Men det ena tar ju inte ut det andra.
Och då insåg jag att jag inte alltid är helt förtjust i sk modern handboll. Handboll idag bygger ofta på temposkiften och individuella prestationer. Men temposkiftena utgår ofta från det mest lusiga tempo man kan tänka sig och hur kul är det att uppleva som åskådare? Det är inte så publikfriande att se hur spelare sakta går omkring på plan och kastar bollen till varandra för att sedan helt plötsligt öka tempot och avsluta på 1-2 sekunder. Det är säkert effektivt men inte alltid så roligt att se. Här lever handbollen farligt om man vill öka sin popularitet.
Likaså är det ibland frustrerande att se ett spel som bara bygger på individuella prestationer. Det finns liksom inget att ta till om den individuella skickligheten inte räcker till mot ett bättre lag. Då blir spelet helt lamslaget. Och även om jag kan tjusas av en Dalibor Doder så kan jag också njuta av en inövad kombination som ger resultat. Precis som Uffe Mohlin kan jag tycka att gammal handboll också hade sitt värde.
Men utvecklingen pågår ständigt. Det kommer något nytt efter dagens handboll. På 60-70 talet satsade man på skytte med långa bombkastare, sen kom de svenska guldåren där framgång kom av intränade kombinationer, sen hade vi en period av tornado-handboll i högt tempo och nu pratar vi om temposkiften och individuella prestationer. Men jag tror att för att nå framgång idag så måste ett lag behärska allt. Man måste kunna skjuta utifrån, kunna spela i högt tempo, ha individuellt skickliga spelare som kan växla i tempo, men man måste också ha ett antal kombinationer i bakfickan att falla tillbaka på när annat hakar upp sig. Och till syvende og sist så måste ett lag ha ett bra försvar. Finns det någon annan bollsport där detta är viktigare? Tror knappt det. Frankrike som dominerat landslagshandbollen de senaste åren spelar en rätt trist handboll. Men är outstanding försvarsmässigt.
Men jag vill kommentera något som han nämner i Skånskans intervju av honom. Uffe säger:
– Jag är ganska förtjust i gammal öststatshandboll. Och jag gillar individuellt skolade spelare. Lag som anfaller allt för kollektivt kan ett bra försvar stoppa, då gäller det att man har bra individuella spelare som kan göra sin gubbe. Men det ena tar ju inte ut det andra.
Och då insåg jag att jag inte alltid är helt förtjust i sk modern handboll. Handboll idag bygger ofta på temposkiften och individuella prestationer. Men temposkiftena utgår ofta från det mest lusiga tempo man kan tänka sig och hur kul är det att uppleva som åskådare? Det är inte så publikfriande att se hur spelare sakta går omkring på plan och kastar bollen till varandra för att sedan helt plötsligt öka tempot och avsluta på 1-2 sekunder. Det är säkert effektivt men inte alltid så roligt att se. Här lever handbollen farligt om man vill öka sin popularitet.
Likaså är det ibland frustrerande att se ett spel som bara bygger på individuella prestationer. Det finns liksom inget att ta till om den individuella skickligheten inte räcker till mot ett bättre lag. Då blir spelet helt lamslaget. Och även om jag kan tjusas av en Dalibor Doder så kan jag också njuta av en inövad kombination som ger resultat. Precis som Uffe Mohlin kan jag tycka att gammal handboll också hade sitt värde.
Men utvecklingen pågår ständigt. Det kommer något nytt efter dagens handboll. På 60-70 talet satsade man på skytte med långa bombkastare, sen kom de svenska guldåren där framgång kom av intränade kombinationer, sen hade vi en period av tornado-handboll i högt tempo och nu pratar vi om temposkiften och individuella prestationer. Men jag tror att för att nå framgång idag så måste ett lag behärska allt. Man måste kunna skjuta utifrån, kunna spela i högt tempo, ha individuellt skickliga spelare som kan växla i tempo, men man måste också ha ett antal kombinationer i bakfickan att falla tillbaka på när annat hakar upp sig. Och till syvende og sist så måste ett lag ha ett bra försvar. Finns det någon annan bollsport där detta är viktigare? Tror knappt det. Frankrike som dominerat landslagshandbollen de senaste åren spelar en rätt trist handboll. Men är outstanding försvarsmässigt.
Kommentarer
Trackback
