sturmerfoul

Vi var några som lite till mans trodde att Sverige skulle kunna ta sig till en semifinal och slåss om medaljerna i EM. Visserligen hamnade man på den svåraste halvan men samtidigt var det ett EM utan Ryssland och ett Norge i generationsskifte. Det fanns också ett antal frågetecken kring Nederländerna och Spanien. Förutsättningarna var alltså goda för Sverige att ta ett steg uppåt. Men så blev det alltså inte. Det blev återigen ett mästerskap utan medaljer. 

 

Tyvärr var det flera spelare som på det stora hela underpresterade. Jag hade förväntat mig mer av Elin Hansson, Nathalie Hagman, Jamina Roberts och Emma Lindqvist. Hansson som brukar vara säker i läget darrade i detta mästerskap flera gånger på manchetten. Kanske var hon inläst av motståndarna. Roberts och Hagman vek ner sig mot Danmark och Norge när de hade behövt gå i täten för laget. Det är inte helt ovanligt att Hagman viker ner sig men att Roberts också skulle vika ner sig var en överraskning. Och Lindqvist har varit blek under hela mästerskapet. 

 

Det positiva har varit Thorleifsdotters försvarsspel, att Ryde äntligen fick vara förstavalet i mål, Anna Lagerquists ständigt lysande försvarsspel och Tyra Axnérs inhopp mot Danmark. 

 

Bakåt har alltså laget varit helt ok medan man varit lite för dåliga framåt. Det har varit för många missade frilägen och straffar. För att inte tala om det obefintliga övertalsspelet. Så dåliga man har varit med en spelare mer. Och det känner jag igen från Lugi när Axnér var tränare. Han verkar ha svårt att coacha ett övertalsspel. 

 

På det stora hela så får laget ändå godkänt. Det är antagligen bara att inse att laget ännu inte tillhör toppskiktet utan att en femteplats speglar lagets styrka.

 

Och hur ska man nu kunna ta det där steget närmare världseliten? Det kommer inte att vara helt enkelt. För det första saknar laget en vinnarkultur. Det är bara att titta på vilken skillnad det är mellan Sverige och Norge när det verkligen gäller. Tyvärr är det svårt att lära sig en vinnarkultur. Den får man när man börjar vinna jämna matcher så först måste laget bli bättre.

 

Och för att bli bättre så behövs en bredare trupp med fler spelare som kan gå in och prestera. Laget behöver fler mittnior gärna med olika spelstil som man kan byta mellan och Jenny Carlson behöver lära sig att inte bara ha ett sätt att spela handboll, dvs man behöver inte alltid köra i full fart framåt. Det skadar inte att mellan varven gå ner i tempo och spela runt lite mer. Laget behöver skytte utifrån så att man inte alltid behöver stånga sig blodig mot motståndarförsvaret. Framförallt så behövs en renodlad högernia. Nu blev Dano oturligt nog skadad direkt men varken hon eller Kopang är några världsspelare. Fler kantspelare på hög nivå vore också önskvärt som kan avlasta Hansson och Hagman. Tänk om vi hade lika bra kanter som Danmark! Och så behöver vi en målvakt som kan spika igen i slutet av matcherna. Det verkar inte som om Ryde och Bundsen har den förmågan. Det  återstår alltså en hel del innan Sverige blir den toppnation som vi så innerligt längtar efter. Och jag har börjat bli tveksam. Jag är inte säker på om vi någonsin kommer dit. 

 

Jag blev överraskad över Norges stora seger mot Frankrike igår. Med tanke på att Norge inte är lika bra som förr så trodde jag före matchen på Frankrike. Men ännu en gång så knäckte Norge Frankrike. Fransyskorna såg helt handlingsförlamade ut på slutet. Rätt intressant att Frankrike alltid verkar ha svårt för Norge. Och det kanske också säger något om hur svår halva Sverige hamnade i. I finalen i morgon så tror jag på Danmark. Inte bara för att de slog Norge i gruppspelet utan för att de faktiskt verkar bäst. Tufft försvar, bra målvakt. lysande kanter och ett bra skytte från niometer. Det blir svårt för norskorna!